jag, Sputnik och ungrarn Kotte ska ge oss ut på långpromenad – han är välkommen kollogäst hos oss medan hans matte ägnar sig åt skörlevnad eller jobb eller vad det nu än må vara
Mot fredhällsklipporna, säger vi unisont och ger oss av mot norr.
Mitt på västerbron möter vi en tant, åtminstone sextiofem, hon ska gå innerst – jag och hundarna håller ut till höger och hennes röda flergångsväska med vita prickar far fram och tillbaka i blåsten. Jämsides ser jag att väskan inte blåser okontrollerat utan att den bittra lilla kärringen förstärker svingen och siktar på min hund.
Eftersom vi håller väl ut måste hon kliva mot oss för att nå hunden, det gör hon och fortsätter dänga väskan efter Sputnik som duckar både första och andra smällen, och börjar morra.
Jag frågar vad fan hon håller på med. Erbjuder mig ovänligt och djävlig bestämt att slänga henne i sjön. Då börjar kärringen gapa och skrika, och nu får hon skylla sig själv. Sputnik kan inte bara skälla, utan hon är den mall utifrån vilken man skapat all världens vov.
Kotte? Han fatta noll. Va ere som händer? Skällerru? Javafan, jag kan väl klämma i med ett par skall jag med, det verkar ju livat.
Medan den bittra lilla varelsen försöker överrösta lapphunden och hennes sidekick, går vi därifrån utan att höra ett ord av vad hon skriker. Hon var inte bara dum nog att försöka slå min Sputnik, hon trodde dessutom att det går att överrösta en lapphund – komplett galen med andra ord.
 |
| Hans lurviga höghet. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar