tre hundra mil senare, del 2

sista dygnet är det bara Joachim, Sputnik och jag kvar i Laggtträsket – vi äter söndagsmiddag i Springliden, och lunch på Öberg måndag innan resan söderut

norrlandsfrukost

Släppträsk, Lycksele, Åsele för mat – finns det inget annat än korvkioskjävlar? Letar oss ett nattläger i Gafsele, på en strand en bit från vägen. Tänder en brasa, sitter ner för att njuta men får stänga in oss ganska omgående. Här bor en miljard schvidarn. Efter en löjligt obekväm natt sticker vi så fort vi vaknat, vill hitta oss ett frukostställe där vi kan sitta i lugn och ro. Vi åker till Gulselebadet. Vi återvänder till Gulselebadet.

Söder ut mot Näsåker, det innebär att det blir en sväng till Åsmon. Kul att träffa Åsa Tova Berg, hundioten som skriver böcker, driver förlag – Eget bevåg – och utbildar hundägare. Vi har haft kontakt, hon och jag sen i höstas, via FB. Korrfabriken (undertecknad, alltså) och Aspling Design ska sätta ihop en ny sajt åt henne.

Via fastighetstittar i Höglandsbodarna (schysst), Tunlandsbodarna (nej) och Sillre (nej) tar vi oss till Geråbadet i Bispgården och nattar på campingen. Bra natt och rejäl frukost, ger en rejäl runda; Ragunda, Kälarne, Holm, Stöde, Hassela och Åkroken i Ägered – den fastigheten avfärdade vi på cirka fjorton sekunder, tackade för oss och drog mot Ånge Camping.

Nu har vi nästan två dygn att sitta av i Ånge, väntar på bilen Olle som Mekonomengänget lagt övertid och massa kärlek på. Hittar en fastighet i Grundsjön som är till salu, då har vi i alla fall nåt vettigt att göra. Kåk vid vägs ände, men vi tror den är fuktskadad så den står inte högst på vår lista.

Plockar ihop under fredagen, gör en fb-sida åt Tina och Ånge camping som tack för utomordentlig service och gästfrihet. Vi har inte mer än fyrtio mil ner till Fjollträsk, och naturligtvis ska vi stanna hos Anna och Patrik när vi ändå har vägarna förbi.

Vi kör in i ett mörkt och varmt Stockholm vid midnatt, hittar parkering utanför porten, rastar vovven och med en gigantisk suck går vi, jag och kusin Joachim, till vila. Elva dygn och tre hundra mil senare.

– nöjd nåjd

Sinnenas konstpark, Ånge Camping.

tre hundra mil senare, del 1

sitter vid köksbordet hemma på knivsöder och summerar de gågna elva dygnen – många mil, många kära återseenden och en himla massa ortsnamn har passerat

från Fjollträsk tog vi inlandet mot Bollnäs för att kika på ett torp och träffa Anna, som jag inte sett på tjugotvå år och äta middag hos henne och hennes gubbe Patrik – allt gick bra, var trevligt och smakade förbenat gott

dagen därpå drar vi mot Ånge, planen är att kika på en fastighetet i Gräsa på vägen mot Helvetesbrännan och Gravberget och sen pinna på, passera Strömsund och sussa på lämplig (p-)plats

koll på Meseleforsen och allmänna omgivningar

jo, tjeeeeena – den lilla bilen Olle ville ha lite omsorg, uppenbarligen hos Mekonomen i Ånge så han slutade fungera, mekanikern tog oss i örat och sa att den lilla röda minsann inte blivit ompysslad på långeliga tider, och då blir det till slut stopp i maskin

i hyrbil mot Adak och Lapland Ultra alltså, nu ligger vi efter nästan ett dygn – så det blir snabb Frasses-lunch hos värschta paragrafryttar'n och en otrolig knottattack i Strömsund, stackars Sputtan blir helt sönderbiten på hela underredet

med trettio grader i skuggan är vi typ euforiska över hyrbils-AC, shoppar lite smått på mack och letar rastplats: Meseleforsen, håll te godo

med en norrlandssuck sätter vi oss i bilen igen, nu är det bara att gasa och det blir inte ett stopp förrn vi kör upp på Öberg och hämtar upp Seved, som gjort i ordning stugan i Laggträsket åt oss – få se nu, Sandsele... mot Malå

jag börjar känna igen mig trots att det är sissådär tjugofem år sen jag var här, vid skylten Öberg svänger vi ut på bron och de senaste helvetesdygnen är som bortblåsta – vi stannar och njuter

midnattssol Öberg, södra Lappland

sagor och sommar

klockan är snart midnatt, jag rundar badsjön i Bispgården med lurvet i snöre – på södersidan växer bär i massor

sagolika sommarsmaker

jag skippar mellanlagring på strå och mörschar munnen full av sommarsmultron

se där, ett tidigt blåbär

se där, ett halvmoget åkerbär

Sputnik blir otålig, hon vill jaga sork – hennes nya favoritsysselsättning. Boink, boink, säger det när hon hoppar rävhopp. Krascha, snäpp, säger det när hon med nyvunnen finess sänder sorkstackarn till de sälla gnagarmarkerna.

jag kryper vidare under tallarna, äter äkta superfruits som smakar sagor och sommar

fisken ska bärgas

fisken ska bärgas och eftersom Sputnik har lite svårt att hantera spö och lina fick Peter sköta den detaljen

hon vek inte en tum från hans sida medan han stod och kastade, han fick sig en utskällning när han lämnade sin plats eller när han inte fixade doningarna tillräckligt fort (vad hon tyckte alla gånger det inte blev napp, lämnar vi oskrivet)

...men hur svårt kan det vara?

hon hoppade med dödsförakt efter fisken när den drogs in mot stranden, fisk-hund-rev-krok i en salig röra – under hela processen var hon sen otroligt behjälplig, kroka av, döda, rensa och naturligtvis så även vid själva ätandet

rör dig om du törs

delmål två, diplom, medajl och ljusstake

se där, även latmaskar som jag får diplom och medalj – för maran och delmål två

fyrtio kilometer till mål

på väg mot sexmilaskylten är det bara att konstatera att lustfyllt är det inte, det är lerigt, blött, kallt och förbannat mycket mygg (?)

vid fem och en halv mil ösregnar det fortfarande, Seved, mammas kusin, passerar och jag ber honom vänta in oss bortåt sex mil, då kliver vi av och spar resterande trettiosex kilometer till nästa år

att lunka tio mil är tufft, att lunka tio mil i ösregn är inte ett dugg tufft, det är bara trist – orken är det inte några direkta problem med, är trött inte nött

vi, mina färdkamrater och jag har ibland tittat oss runt och sagt: här är det nog jättevackert och jag vågar påstå att mitt vackra entourage legat på the right mental state of illness – vi har fått oss många goda skratt och Linda har svurit över vädret på alla levande språk och ett par sedan länge utdöda

nästa år, 2012, kanske vi får njuta vyerna medan vi stretar ett hundra kilometer – självklart ska jag vara med fler gånger, jag börjar ju bli så gammal att jag är ensam i min åldersgrupp och därmed faktiskt har en reell chans att vinna

sista milskylten, strax vid delmål 2

femtio kilometer till mål, halvvägs

femtioskylten lät vänta på sig, det var den längsta fyrtionionde kilometer jag gjort – någonsin

att byta sportbehå i regn är inget som rekommenderas – tajt strech mot blöt hud, kan bara bli trassel, den nya dyra från Stayinplace var oproportionerligt tajt under bysten och tryckte så hårt mot revbenen att jag trodde det skulle bli blåmärken. Dom har tappat stajlen stayinplacearna, nu för tiden har dom till och med sporttoppar med fyllning...

cyklisterna, mitt vackra följe, är lika blöta och buttra som jag och Sputnik är och vi har resonerat senaste timman –hur långt ids vi i skitvädret?

när vi passerade Björklund efter drygt fyra mil, en löpare, ett lapplurv och tre cyklister, garvade byborna högt – så många cyklar hade det aldrig varit samtidigt i byn, någonsin

Äntligen! Sputnik fick ge hals, en lapphundsjävel vid stoppet strax innan halvvägsskylten. Här ska statueras exempel. De djupa norrlandsskogarna är inte stora nog för dem båda.

skylten, Linda, Li och Sputnik, Joachim. Peter bakom kameran.

sextio kilometer till mål

midnattssolen lyser enbart
med sin frånvaro

orkar inte stanna vid nastanfyramilstationen, det hällregnar och jag är sur, det är min hund också som stretar och drar åt alla håll hela tiden, det är nog för tråkigt att bara springa utan renar, älgar eller andra hundar att jaga (valla)

vi hade pausat ordentligt vid tre och en halv mil stannar vi på dammen för renköttsoppa och klädbyte, på med torra kläder och en jacka som kan stå emot hällregnet, åtminstone en stund

dammen förresten, den dränkte en släktgård på sextiotalet, Bastunäs, där mormor Mimmis bror Harry bodde med sin familj – jag minns fortfarande hur det såg ut, inte minst på Maggan och Rolfs bröllop 1967, när jag var brudnäbb och drack ur fel bålskål :-D

renköttsoppan har en alldeles egen historia, vi drog runt större delen av fredagen och letade rätt grejor att äta under loppet

För att göra en lång historia kort fanns inget renkött i Adak eller i Malå, bortsett lite torrkött och stek till ohemult turistpris. Letade upp en leverantör, slakteri utanför Malå och dom hänvisade mig till ett annat telefonnummer. Ett telefonnummer i Haparanda. Där kunde jag få besked om renkött. Trettiofem mil norrut?!?

Kyss mig i den berömda dalen. Detta ämne ämnar jag återkomma till, var så säker på det.

och tänk så många arbetstillfällen den gett

sjuttio kilometer till mål

kanske inte helt obitter...

vid trettio slår jag till med blåbärssoppa och vatten i lika delar, sköljer ner med lite varmt kaffe – nu blir magen säkert jätteglad intalar jag mig och min kinkiga mittsektion

det har börjat regna, det duggar inte längre och jag bestämmer mig för att försöka få i mig köttsoppa på trettiofemkilometersmarkeringen – vet att jag måste äta nåt riktigt och skyndar vidare

Peter cyklar jämte, konstaterar lakoniskt medan regnet faller allt tätare: Synd att du inte är en bitter människa, då hade du verkligen gillat det här.

åttio kilometer till mål

vid femton kilometer kom Linda och Joachim ikapp oss, dom hade inte varit i Malå så vitt dom visste i alla fall

fick i mig lite blåbärssoppa och vatten, känns fortfarande som jag har en fjärt på tvären  – och det är ytterst irriterande eftersom en grundläggande faktor i min plan är att äta mig runt, jag har som bekant inte så mycket till depåer

två mil avklarade

det känns lite förvirrat att stationerna inte ligger på var tionde kilometer, vid milskyltarna, vilken betydelse nu det skulle haft men vid den innan två mil byter jag skor och strumpor – kläderna är ganska torra för det är fortfarande bara ett lätt duggregn, spar det bytet

mitt stab skickar iväg mig och Sputnik, säger att ska plocka ihop och komma efter, jag tror dom ville sitta och mysa vid brasan, jag

ludenfot och jag tassar vidare i norrlandsskogarna – ser ett par ur min startgrupp några hundra meter framför mig och sätter fart

nittio kilometer till mål

det kan verka lite underligt, att en hel bunt till synes friska människor springer runt på vägarna mitt i ingenstans... men det gör vi och det är förbannat läckert ärligt talat

"alla" bilar tutar och det vinkas, med lagom intervall finns stationer där bybor bjuder på kaffe, blåbärssoppa och diverse annat smaskens

håller beräknat tempo, det har tagit en timma och en kvart att komma till skylten

ännu saknas två cyklister, jag och Peter konstaterar att dom svårligen kan cykla fel – men kan några yrsla till det och hamna i Malå i stället för i Adak är det nog denna dynamiska duo

Sputnik röner uppmärksamhet, tänk vilken duktig hund – och skälla kan hon också.

bara nitto kilometer kvar

vi har några kilometer till Kokträsk, där moster Annette och morbror Östen står och väntar – eventuellt har kusin Fredrik hunnit dit från Lycksele

hundra kilometer till mål

en tredjedel av cyklisterna och löplappen

så kom då fredag första juli och klockan arton är det dags för start – det är hundra kilometer till mål

jag förhåller mig till det här som jag förhåller mig till allt annat i livet väl förberedd och ett steg i taget, mat i massor och ett vackert entourage (nå, förberedelserna var det faktiskt lite si och så med den här gången med bilhaveri och förseningar)

ett lätt duggregn kändes som fjärilskyssar där vi stod i Adak, startskottet gick och i väg drog vi alla fyrtio i min startgrupp

jahaja, första backen gick ju som en dans – undras om jag ska må småtjyvens hela vägen eller om jag kan springa bort det

de två andra i cykelentouraget hade åkt och hämtat lånecykel hos exmorbror Oskarsson, och räknade med att hinna i kapp mig efter en mil – det räknade inte jag med, och jag hade ju naturligtvis rätt

laggträsket

det är torsdag kväll, tolv timmar försenade kör vi av vägen in i storskogen och efter ett par kilometer är vi vid stugan i Laggträsket

Laggträsket mitt i natten

så här ska det se ut, så här ska det dofta – det är tyst så det hörs

när Linda och Peter kommer från Lule är ljusen tända och teet klart

tända ljus i Lillstugan

Laggträsket är en ganska stor sjö, har inget alls med träsk att göra. Det är ett märke som hänger kvar sen den tiden lappvatten beskattades. Här finns ett par stugor, en storstuga med plats för en sjuhellvittes brasa i mitten. Torrdass, båtar och en grillplats nere vid vattnet. Några hundra meter därifrån finns en vedeldad bastu och en kallkälla.

Hit åker jag igen. Tro mig.

lapploppa i sitt rätta element