avfolkningsbygd – mossa i skrevan

avfolkningsbygd – mossa i skrevan

bilden är den första i min en dokumentationsserie av norrland, lappland – avfolkningsbygd – snart bor här lika få som innan kolonialiseringen – rent utan ingen (!?!)

– lappkäringen

2013 – check

inför 2014 tillbringar jag  några timmar med att slänga och städa, tar ut återvinning och plockar undan saker jag ska skänka vidare – gör mig symboliskt av med det gamla och plats för det nya

och som vanligt avger jag samma gamla, alltid infriade nyårslöfte: jag ska aldrig gifta mig med richard chamerblain

– puss å kram

ej av denna världen var jag

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting
och om sin längtan sjöng han hela natten lång.

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:
"Kom till oss ty denna jorden, den är icke riket ditt.

Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
om de vilda havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt.

Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vår första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,
och jag fördes bort av anden att få ro.

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
"Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!"

Följ mig broder, bortom bergen, med de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,
må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga barn av saligheten bo.

Text: Dan Andersson.

Här tänkte jag lägga en länk till Ulf Lundells tolkning, min favvo.
Sökte på www, hittade den inte men Ulveus version duger.

fortsättning följer?

den andra dottern

när jag var tjugoåtta läste jag en bok om i ching, i vilken det personifieras åtta människor – mamma, pappa, första, andra och tredje sonen respektive dottern

den andra dotterns namn var Li

frågade mitt biologiska upphov på spinnsidan; hörru, det råkar inte vara så att du månnekanskeeventuellt var litelite havande innan du blev gravid med mig?

– nej, men pappa har en dotter till, vet du inte det?

– dööh?!?

gävle

mycket ser likadant ut, ändå är allt förändrat – tjugoåtta år senare tillbringar jag några dagar i gävle

ja, vad ska jag säga... jo: gnäll inte på bockbrännarna

allt ser och känns lite mindre nu när jag blivit lite större – jag tillbringar tid med dem jag verkligen vill, och prommar runt i stan med Sputnik och minns

minns både trevlig och tråkigt, utan att förta mig kan jag lugnt säga att jag aldrig kommer flytta hit igen

döden

i livet är det ofrånkomligt att konfronteras med döden, den är – bör vara – allorstädes närvarande

förbluffande nog blir bilden av människor som fallit från ofta aningen onyanserad efter övergången, de utmålas som änglar av närmast sörjande och gråterskor

nu menar jag inte änglar i himmelen, som vilar på molntussar och spelar harpa – utan att de helt plötsligt var gudomliga medmänniskor utan några som helst skönhetsfel

näfan, låt folk vara efter livet, det de själva valde att vara i livet, behåll hela registret – arroganta, humoristiska, smarta, ömsinta, småsinta, slarviga, egoistiska, egocentriska – bitter och feg är ett eget val, likväl är generös och modig

låt mig behålla hela min facett i stundande nekrolog, tack, skärseld och evig bestraffning skrämmer mig inte

bekymrad över livet efter döden?

bekymra dig om livet efter födseln i stället

– döden, döden

kära liselott

-->

Kära Liselott

åldras, är det nödvändigt

en kärv djävla dag sitter jag i finska kaaresuvanto, sameföreningen har bjudit på renköttsoppa, indianernas farfarstrumma får hela huset att vibrera av tacksägelse och i en enda livslång sekund inser jag vidden av mitt etniska arv – jokken, skogen, fjället, norrskenet, renkött på gakku och kokkaffe, varför jag aldrig glömt sagan om Sampo Lappelill, att det inte var finska mormor svor på

åldras, det kan nog vara nödvändigt

slår efter många år upp boken och läser sagen igen – Sampo flyr så snön yr, med troll och sattyg i hälarna – det var på håret men han räddade sig in genom dörren ...vänder blad...  in genom dörren – vafff... va i hela helvetet? monumental långnäsa! bläddrar tillbaka, läser om från början, jodå mycke riktigt – där står han, prästen, och breder faderligt ut armarna för att ta emot och rädda den stackars Sampo till den rätta tron

åldras, är det verkligen nödvändigt

hör storlommen, river några blad till ur sagoboken och lägger på elden, konstaterar att det snart är tjugofem år sen jag gick ur kyrkan – elden flammar upp och förtär teckningar på norrsken och snö, känner hettan, jojkar den

åldras, det är verkligen, verkligen nödvändigt

LappeLi