2011

sitter i Lappkäringens kök och summerar året, kikar lite lätt framåt och jag kommer att gasa på ordentligt i kväll, med två nyårslöften, inte bara ett som jag brukar
 
2011 visade att okunnighet understundom är gränslös, visade några människors sanna avsikter "smakar illa men gör gott"

2011 gav denna blogg, det optimala halvtidsjobbet, en handfull nya intressanta bekantskaper att utforska, några nya kunder i Korrfabriken, förnyad kontakt med släktingar, vänner och platser jag inte sett eller hört av på länge

2011 lämnar mig lika huslös som tidigare år, och precis lika frågande inför hur jag ska ta mig an införskaffandet, längtar fortfarande efter den optimala lilla ettan men beslutsam att vara mer tillfreds med nuvarande fjollträskboende

2011 erhöll jag ett diplom för delmål två, 6,3 mil, i lapland ultra, medalj i mitt nittonde midnattslopp, medalj i sthlm halvmaraton och insikten att jag måste ha lite mer styrketräning med mig in i nästa springsäsong

städar ut det gamla året under dagen, skriver upp sånt/såna jag inte vill ha med in i 2012 på ett papper och eldar upp det

får jag önska nåt för 2012, är det att producentkåren ska styra upp sina förpackningar så de blir lättare att återvinna – sluta blanda papp, plast och metall, läder, tyg och trä i en och samma förpackning – klåpare!!! och kanske att folk ska sluta gnälla på alla försämringar och nedmonteringen av välfärdssamhället, när det är en konsekvens av hur de själva röstat – klåpare!!!

mina nyårslöften? jo, det första har jag och goda vännen Karin H M avlagt i sissådär trettio år: jag ska aldrig gifta mig med richard chamberlain och det nya: jag ska skicka riktiga julkort till den närmsta kretsen nästa år – fått några stycken i år och det är alldeles, alldeles jättenajs

gott nytt år – och minns, du kan inte spara tid bara använda den väl

– eder alldeles lagom ödmjuka lappkäring

ta rygg, ta rätt rygg

årets sista, troligt årets sista, springtävling avklarad – 21 098 metrar genom Stockholms city i ett strålande septemberväder

precis som i verkliga livet gäller det att välja sitt sällskap och sina förebilder, sällskapet i det här fallet är femton tusen löpare med ambitionen att gå i mål – inte illa – och förebilderna är lätta att identifiera; farthållare med flaggor och ballonger som anger önskad sluttid

min rygg, i mål efter 21 098 meter, tid 2:08

i verkliga livet är det lite svårare att identifiera förebilder, lite svårare att veta på vem man ska ta rygg – mången självutnämnd ledare lurar i vassen, likt Lorelei lockande till i bästa fall en förbannat ståtlig långnäsa och i sämsta fall en rejäl omväg som lämnar dig barskrapad, bortkollrad och blåst

där har jag varit, tro mig

i livet fungerar det precis som i springet; sakta ner, samla kraft och hitta en ny rygg att hänga på, en som är vad den utger sig att vara – rak

och ge inte upp