femton kilometer mitt i fjollträsk

Jag hatar att springa bort till en punkt och vända tillbaka. Jag gillar verkligen inte att springa samma runda flera gånger. Så har det nog alltid varit. Gillar inte göra om saker över huvud taget.

Rundar fredhällsklipporna, drar norrmälarstrand ner till stadshuset. Raka vägen till slussen, stadsgårdskajen, på södra sidan malmen genom hammarby sjöstad, från skanstull årstasidan ner till liljeholmsbron och vips – femton kilometer. En inte helt tokig runda, om jag får säga det själv. Årstasidan är en bra slutkläm. Vänlig, försonande om än lite backig.

Lapplurvet uttråkad, lappkäringen ganska trött. Det går helt enkelt inte få till en bra springning över milen utan att ha med lite vatten och bränsle av nåt slag. Ska jag verkligen behöva skaffa ett vätskebälte?

tio kilometer - fredhäll och riddarfjärden

Det bär alltså iväg norrut för långlopp den första juli, och nu börjar letandet efter lite längre rundor än de vanliga runt åtta kilometer.

Utgångspunkt är knivsöder, och jag funderar på hur långt det blir om jag slår i hop rundorna riddarfjärden och fredhällsklipporna – var och en på cirka sju och en halv. Vilket håll då? Tror jag börjar med klipporna eftersom jag vet att jag blir slarvigare när jag skubbat en bit och med långspring i sikte är det uteslutet att vricka eller trilla.

Sagt och gjort, efter västerbropassagen passerar vi smedis på väg mot fredhäll. Rundar längs med vattnet på och kommer så småningom fram vid tranebergsbron, följer bergslagsleden mot norr mälarstrand hela vägen bort till stadshuset. Över till slussen via riddarholmen och hemåt via söder mälarstrand.

Tio kilometer och cirka fyra hundra meter säger mätmakapären. Okejdå, säger jag och vet att eventuell felmätning kommer att vara konstant. En schysst milrunda.

ska jag slänga dig i sjön, kärringjävel?

jag, Sputnik och ungrarn Kotte ska ge oss ut på långpromenad – han är välkommen kollogäst hos oss medan hans matte ägnar sig åt skörlevnad eller jobb eller vad det nu än må vara

Mot fredhällsklipporna, säger vi unisont och ger oss av mot norr.

Mitt på västerbron möter vi en tant, åtminstone sextiofem, hon ska gå innerst – jag och hundarna håller ut till höger och hennes röda flergångsväska med vita prickar far fram och tillbaka i blåsten. Jämsides ser jag att väskan inte blåser okontrollerat utan att den bittra lilla kärringen förstärker svingen och siktar på min hund.

Eftersom vi håller väl ut måste hon kliva mot oss för att nå hunden, det gör hon och fortsätter dänga väskan efter Sputnik som duckar både första och andra smällen, och börjar morra.

Jag frågar vad fan hon håller på med. Erbjuder mig ovänligt och djävlig bestämt att slänga henne i sjön. Då börjar kärringen gapa och skrika, och nu får hon skylla sig själv. Sputnik kan inte bara skälla, utan hon är den mall utifrån vilken man skapat all världens vov. 

Kotte? Han fatta noll. Va ere som händer? Skällerru? Javafan, jag kan väl klämma i med ett par skall jag med, det verkar ju livat.

Medan den bittra lilla varelsen försöker överrösta lapphunden och hennes sidekick, går vi därifrån utan att höra ett ord av vad hon skriker. Hon var inte bara dum nog att försöka slå min Sputnik, hon trodde dessutom att det går att överrösta en lapphund – komplett galen med andra ord.

Hans lurviga höghet.