27 apr. 2011

nya snabba skor, tack

Ligger ett år efter i skoanskaffningen. Nu kan jag inte längre skjuta upp 'investeringen'. Såg att min nya leverantör har lagerrensning, cyklade dit direkt i morse med de uttjänta på fötterna.

Nya snabba skor, tack. Minst ett par. Tänkte skubba tio mil om ett par månader.

Butiksbiträdet hämtar tre kartonger. Vågar jag byta märke? Har kört acics sedan inlandsisen drog sig tillbaka från mälardalen. Men en halverat pris är morot nog, jag chansar. Adistar Salvation. Salvation – kanske behövs.

Upp på bandet. Jodå, de balanserar min pronering prima. Känns lite hårda, men sitter bra på foten.

Jaså, du ids inte böja dig ner och känna att storleken är bra? Kanske fröken har dålig rygg, vad vet jag...

Finns det ett par till?

Lämnar Runners store, nyfrälst, med två par springskor och en mätmakapär.

10 apr. 2011

lycka till i ditt försök att trötta ut hunden

Mejlar min vän Stig Allas, den person min närhet som kan mest om hundar som min, med frågan: Klarar Sputnik tio mil? Är det rimligt att "utsätta" henne för dylik springning? Jag har ju redan insett att hon hellre stupar än ger upp.

Två år är hon, en fulländad skallochspringmaskin, gjord för att driva renar långt och länge – rent intellektuellt vet jag att det inte bör vara några större problem men jag garderar gärna med både hängslen och rem, i det här fallet med både renskötare och veterinär.

Stig svarar: normalt tröttnar du långt före hunden, lycka till i ditt försök att trötta ut henne. Han borde veta. Han har jobbat i renskogen hela sitt liv. När han inte vallar renar, vallar han turister – Allas Activity.

8 apr. 2011

ska jag slänga dig i sjön, kärringjävel?

jag, Sputnik och ungrarn Kotte ska ge oss ut på långpromenad – han är välkommen kollogäst hos oss medan hans matte ägnar sig åt skörlevnad eller jobb eller vad det nu än må vara

Mot fredhällsklipporna, säger vi unisont och ger oss av mot norr.

Mitt på västerbron möter vi en tant, åtminstone sextiofem, hon ska gå innerst – jag och hundarna håller ut till höger och hennes röda flergångsväska med vita prickar far fram och tillbaka i blåsten. Jämsides ser jag att väskan inte blåser okontrollerat utan att den bittra lilla kärringen förstärker svingen och siktar på min hund.

Eftersom vi håller väl ut måste hon kliva mot oss för att nå hunden, det gör hon och fortsätter dänga väskan efter Sputnik som duckar både första och andra smällen, och börjar morra.

Jag frågar vad fan hon håller på med. Erbjuder mig ovänligt och djävlig bestämt att slänga henne i sjön. Då börjar kärringen gapa och skrika, och nu får hon skylla sig själv. Sputnik kan inte bara skälla, utan hon är den mall utifrån vilken man skapat all världens vov. 

Kotte? Han fatta noll. Va ere som händer? Skällerru? Javafan, jag kan väl klämma i med ett par skall jag med, det verkar ju livat.

Medan den bittra lilla varelsen försöker överrösta lapphunden och hennes sidekick, går vi därifrån utan att höra ett ord av vad hon skriker. Hon var inte bara dum nog att försöka slå min Sputnik, hon trodde dessutom att det går att överrösta en lapphund – komplett galen med andra ord.

Hans lurviga höghet.
 

4 apr. 2011

lapland ultra – stolleprov

Jag har aldrig provat en så lång sträcka nån gång. Tio mil. Hundra kilometer. En jävla massa meter. Undrar hur trött man blir? Kan Sputnik hänka? Följecykel..? Tvingar kusin Joachim att åta sig uppdraget. Hur lång tid kommer det att ta? Vad ska jag äta?

Ultramaraton, det låter det. lapland ultra. Det längsta jag skubbat tidigare är drygt fem mil, femtiotre kilometer – Sacred run Irland/Skottland 1997. Då var jag jävligt grinig på slutet, ska jag erkänna, men det var inte så illa så det avskräckt mig från slika stolleprov. Ett av de roligare var Dunderdygnet som tyvärr är nedlagt men jag hann vara med två gånger.