i livet är det ofrånkomligt att konfronteras med döden, den är – bör vara – allorstädes närvarande
förbluffande nog blir bilden av människor som fallit från ofta aningen onyanserad efter övergången, de utmålas som änglar av närmast sörjande och gråterskor
nu menar jag inte änglar i himmelen, som vilar på molntussar och spelar harpa – utan att de helt plötsligt var gudomliga medmänniskor utan några som helst skönhetsfel
näfan, låt folk vara efter livet, det de själva valde att vara i livet, behåll hela registret – arroganta, humoristiska, smarta, ömsinta, småsinta, slarviga, egoistiska, egocentriska – bitter och feg är ett eget val, likväl är generös och modig
låt mig behålla hela min facett i stundande nekrolog, tack, skärseld och evig bestraffning skrämmer mig inte
bekymrad över livet efter döden?
bekymra dig om livet efter födseln i stället
– döden, döden
