1 dec. 2011

ättestupa

funderar på min egen slutfas – det räcker tydligen inte att förhålla sig till livet medan man är mitt i det, utan nu ska man själv ha koll på refrängen, att man får möta döden på ett sätt som är någorlunda värdigt

vi har ju valfrihet, gubevarsch, och självklart får man välja svält, liggsår, övergrepp och förnedring

jag litar inte en sekund på de riskkapitalister som vi nu låter slå mynt av det vi byggt upp under de senaste hundra åren och kanske tagit för givet

personligen tänker jag lista ut ett bra sätt att taga mig af daga, om mina sista sådana riskerar bli rena natta – men hur i helvetet ska jag veta om min tajming är den bästa, hur ska jag säkert veta om det är en tillfällig svacka och inte första tecknen på att jag börjat avveckla mitt jordeliv – det vore ju jävligt snopet om jag tryckte i mig en välsmakande portion flugsvampsomelett för en liten lunginflammation

frysa ihjäl ska visst inte heller vara så tokigt, vad vet jag, eller drunkna kanske...

sen är det ju så mina vänner, att varsch jag kommer ifrån, där har vi en ättestupa – troligt ett av de mer humana alternativen – där kommer att ringla en kö, ett långsamt i tofflor hasande lämmeltåg som sakta, sakta men säkert, säkert tar sig över den befriande branten

– onöjd nåjd

1 kommentar:

  1. jag kommer med ätterklubban när det blir dags om jag orkar lyfta den då.

    /Pernilla

    SvaraRadera