hänryckningens rekordtid

konstaterar under träningsrundorna att tiden mellan hägg och syren, detta nådens år 2011, blev osedvanligt kort – så kort att det knappast fanns tid för någon hänryckning, snarare en ståfralla i hallen

vart har jag då så brådis, jag som springer överallt och hela tiden?

ingen särskild stans

det är nåt i själva steget som är befriande – känslan av att vara kapabel, andens makt över materien – det nästan tidlösa meditativa tillstånd jag når medan jag springer ger ett mervärde långt bortom schysst hydda och fungerande pannrum

klivet ger tid och utrymme för funderingar om livet, mod att adressera och kraft att genomföra